Neuroaktiva peptider som transmitters

Neuroaktiva peptider är sekretoriska proteiner som således bildas i ER och sedan via golgi packas in i sekretoriska granula som transporteras via cytoskelettet till axonterminalen. De sju huvudsakliga familjerna efter indelning utifrån liknande primärstruktur är:

• Opioider
• Neurohypofyseala
• Tachykininer
• Sekretiner
• Insuliner
• Somatostatiner
• Gastriner

Vanligtvis kodas flera olika neuroaktiva peptider av ett och samma DNA, vilket kodar för ett s k polyprotein. Detta polyprotein kan sedan brytas till mindre peptider av olika peptidaser, av vilka några är neuroaktiva peptider.

Många neuropeptider uppfyller alla fyra kriterierna som tidigare ställdes upp i sektion 3.6.1 på en transmittersubstans. De skiljer sig dock på en rad sätt från småmolekylära transmitters:

• Syntesplats - småmolekylära skapas i synapsterminalen medan neuropeptider skapas i ER. Vidare kan småmolekylära tas upp och koncentreras till vesiklar i synapsterminalen.
• Typ av vesikel de lagras i - de stora förtätade vesiklar som neuropeptider lagras i härstammar från trans-Golgi medan de mindre som småmolekylära transmitters lagras i 'tillverkas' i synapsterminalerna; de har sitt ursprung från early endosomes.
• Exocytosmekanism - De större vesiklarna kan egentligen frisläppas var som helst i cellen då deras exocytosmekanism är beroende av generellt höga halter av Ca $^\textrm{2+}$. De mindre är däremot endast beroende av lokala förhöjningar av Ca $^\textrm{2+}$-halter. De större kräver därför högre stimulansfrekvens än de mindre och frisläpps mer sällan då de inte finns i samma mängd som de små; deras mekanism är lättare uttröttbar.